Löpning på väg ut?

Konditionsidrottande i allmänhet och löpning i synnerhet har ju upplevt ett helt fantastiskt uppsving under ett flertal år. Det finns däremot tecken som tyder på att intresset har nått kulmen och vi kommer troligen att få se ett minskande intresse de kommande åren. 

Intresset för långdistanslöpning och gått upp och ner under de senaste 40 åren. På 1970-talet var det mest personer som sågs som galna asketer som sprang maraton. Kvinnor fick inte ens vara med i OS förrän 1984 eftersom man trodde att det var för långt för de små veka varelserna. Inte konstigt då att att det var lite svårt att få långdistanslöpning att kännas angeläget även för den halvan av världens befolkning. 1984 var för övrigt samma år som Tjejmilen gjorde premiär med 2000 deltagare och som växte snabbt under åren därefter. Där någonstans i mitten av 1980-talet började deltagarsiffrorna för löptävlingar i allmänhet också stiga uppåt ganska rejält. I slutet av 80-talet och början av 90-talet svepte en enorm löparboom över världen och så även i Sverige vilket både födde fram mängder med nya lopp samtidigt som det slogs deltagarrekord vart enda år. Sedan sjönk deltagarsiffrorna igen och det dröjde några år in på 2000-talet innan det började vända upp igen. Och de senaste tio åren har både antalet deltagare och antalet lopp ökat markant och till siffror som även slår de i början av 90-talet. Men jag tycker det finns en hel del som talar för att det har börjat vända ner igen (för protokollet vill jag nämna att jag pratade om det här redan i slutet av förra sommaren, 2015). Jag gissar att peaken var 2014. Bättre än så blir det nog inte när det gäller intresse för löpning och löpartävlingar igen på ett bra tag.

Till exempel hade Stockholm Marathon 21 942 anmälda 2014 vilket var ett rekord. Förra året sjönk det till 20 532 och i år var det endast 17 109 anmälda vilket alltså är närmare 5000 färre än rekordåret 2014. De som är de största svikarna är de trendkänsliga Stockholmarna som minskat med ca en tredjedel de senaste två åren.

Lidingöloppet visar samma trend. Från 44 993 anmälda 2014 till årets tävling med färre än 39 000 (pratar då om samtliga lopp under Lidingöloppets flagg). Göteborgsvarvet har i och för sig inte tappat antal anmälda men har å andra sidan legat ganska stadigt sedan 2013 på drygt 64 000 anmälningar. Men det ska jämföras med ökningen med nästan 20 000 anmälda under de fem åren före 2013. Så från en enorm uppgång har även Göteborgsvarvet planat ut.

Sökningar med ordet ”löpning” på Google mellan ca 2006 fram till nu. Jepp, det går ner även här.

Jag har sett samma trend på några av de triathlontävlingar jag varit på även om jag inte fått några deltagarsiffror (eller svar över huvud taget) från Triathlonförbundet. När jag tävlade vid Uppsala Triathlon för två år sedan var det massor av både tävlande och publik. I år kändes det nästa lite öde. Och tittar vi på Kalmar Ironman så sålde årets tävling slut den 1 september 2015. När jag skriver det här, den 16 oktober är det fortfarande inte slutsålt.

Jag vet att en del brukar förklara det här med att utbudet är så mycket större nu än för några år sedan. Det håller jag med om, i alla fall delvis. Men man kan inte förklara ett tapp på 5000 deltagare i Stockholm Marathon och minskande eller utplanade deltagarsiffror för mängder av lopp med att det finns några relativt få som istället kör simspring eller de olika hinderbaneloppen som har vuxit i antal de senaste åren.

Jag tror istället att precis som trenden vände ner i början av 1990-talet kommer samma sak att ske nu och att vi redan sett höjden av intresset för löpning på ett tag. För det är så det funkar. Trender kommer och går. Allt går i cykler. På 80-talet var vindsurfning sporten alla talade om och många utövade. Inte riktigt så idag. Och ett tag var Martin Timell Sveriges kanske mest kända person då hans ”Äntligen hemma” tog landet med storm och varenda svensk skulle bygga nytt kök och ha exklusiv sandsten i badrummet med en kompassros inlagd i golvet. Men efter ett tag så var det varken viktigt med jacuzzi eller Poggenpohl-kök längre. Undrar förresten hur det går med alla surdegsbak som var det enda en del människor kunde prata om för ett par år sedan?

Vi kan därför vara helt säkra på att även löpningstrenden kommer att tappa anhängare. Troligen hänger den i ett tag till innan kurvorna obönhörligen kommer att peka nedåt. Troligen är det inte någon annan sport som tar över alla deltagare. Istället är det något annat, som att engagera sig politiskt eller bygga om sin bil. Det kan ju låta som en lite tråkig utveckling för oss löpare. Men nu kommer de goda nyheterna. Löpning kommer att växa som trend igen. Och då kommer vi, du och jag, att tillhöra det där gamla gardet, de som aldrig gav upp, aldrig övergav löpningen och som andra med beundran i rösten ska nämna vid namn och ivrigt lyssna på våra berättelser vid lägereldarna när vi målande beskriver det fantastiska löparlivet kring åren 2012-2016.
Ser fram emot det redan nu.

ps. Efter att den här texten publicerats dök det upp en intressant iakttagelse av @pannlampspappan på Spring Snabbares Instagramkonto. Att det är många som börjar springa när de närmar sig 40 år är ingen hemlighet. 40-talisterna är en väldigt stor grupp i Sverige. När de fyllde 40 år var det 80-tal och det blev plötsligt extremt mycket mer populärt med löpning. 40-talisternas barn är till stor del födda på 70-talet (och lite sent 60-tal). När de börjar närma sig 40 blir löpning en stor sport igen. Tipset från @pannlampspappan är att köpa aktier i Harley Davidson då de om ca tio år troligen kommer få ett rejält uppsving. Kommer då att tänka på att det faktiskt i mitten av 90-talet blev mer populärt med nämnda motorcykelmärke som fick ägare långt bortom de traditionella gruppen i skinnväst. Till exempel minns jag att Lasse Berghagen (föd 1945) gärna visade upp sitt nyköp i pressen. Tänk om det är så enkelt?