Gåtan med Dennis Kimettos drop

Ska man springa snabbt på tävling ska man självklart ha så kallade ”Racing flats” på fötterna, inte skor med rejäl stötdämpning och ordentligt uppbyggd häl. Det vet ju alla och det hör man ju även på namnet – ”Racing flats”. Samtidigt är det tur att ingen talat om det för Dennis Kimetto, för då hade han aldrig kunnat springa maran på 2.02.57 i skor vars häl är mer uppbyggd än någon modell i Sauconys hela sortiment. 

Adidas Adios Boost 2 som Dennis Kimetto hade på fötterna när han nyligen slog världsrekord på maraton med tiden 2.02.57

Adidas Adios Boost 2 som Dennis Kimetto hade på fötterna när han nyligen slog världsrekord på maraton med tiden 2.02.57

Du kan historien. Det började med ”Born to Run”. Supertunna skor, helst sandaler (eller till och med helt barfota) var det enda man kunde ha på fötterna om man ville springa naturligt. Och är det naturligt är det bra. Vem vill springa onaturligt? Nu lät det nästan som om jag ironiserar och tycker att både boken och minimalisttrenden var dåliga, så är det verkligen inte. Det finns många bra saker som kommit ur detta, framför allt i löpskobranschen. Tidigare var det nästan svårt att hitta skor som vägde under 300 gram. Nu är det nästan knepigt att hitta en som väger så mycket. Tå-boxarna har också blivit mer anpassade för hur fötter ser ut och är oftare inte så avsmalnande som tidigare generationers spring-pjuck. Stortån står ju för ca 80 procent av stabiliteten i foten och om den trycks inåt blir det mindre stabilt, frånskjutet inte så effektivt och avsevärd höjning av skaderisken.

Före ”Born to Run” var det få, om någon som pratade om ”drop”, det vill säga höjdförhållandet mellan hälen och framfoten. Då hade väldigt många modeller en skillnad (drop) på ca 13 mm. Det finns många bekymmer med ett relativt stort drop. Det oftare/lättare att lägga det mesta av tyngden på hälen vilket inte är så bra på grund av en lång rad olika effektivitetes- och skadeskäl. Även de maximalistiska skorna (Hoka One One, mfl) marknadsförs med utfästelse om litet drop.

Så om man läst ”Born to Run” (eller har kompisar som gjort det) är det få som har undgått några självklara fakta som:

  • Skorna bör inte vara mjuka med mycket dämpning.
  • Skorna ska ha ett litet drop (hard core-fansen nöjer sig inte me annat än ”zero-drop”, dvs helt ingen höjdskillnad alls).

Det här har självklart påverkat (de flesta) skotillverkarna. Till exempel skickade Saucony ut ett pressmeddelande den 29 oktober i år där de berättade om sortimentet för 2015. Där står bland annat:

Saucony har under många år drivit mycket av sin innovation kring det så kallade häl-till-tå-droppet, det vill säga höjdskillnaden mellan hälen och tån i skon som oftast är angiven i millimeter. Detta för att utveckla löpkänslan och skapa en naturlig fotnedsättning som driver energin och kroppen framåt i löpningen. Saucony använder idag genomgående 4 och 8 millimeter i hela skosortimentet”. Och detta gör de för att ”skapa den ideala löparupplevelsen”.

Så tittar vi nu lite på Dennis Kimettos världsrekordlopp i Berlin för några veckor sedan och jämför med den ”fakta” jag skrev i punktform här ovan.

”Skorna bör inte vara mjuka med mycket dämpning”. Dennis Kimetto sprang i ett par Adidas Addios Boost 2. Materialet ”Boost” lanserades av Adidas för ett par år sedan och själva poängen är att det är mjukt och väldigt studsigt till sin natur. Om man bör ha hårda eller mjuka skor har det debatterat hur mycket som helst under de senaste åren. Självklart finns en överhängande risk att en väldigt mjuksko blir för ”svampig” så man tappar i kraftöverföringen. Ungefär som att det är jobbigare att cykla i mjuka joggingskor än stenhårda cykelskor. Men ibland visar det sig att det är bättre med mjukare skor. En studie som hittade en signifikant effektivitetsfördel med mjuka skor istället för hårda är den här: http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/19424280.2014.918184#.VFTk8Id9FV4. Här slår forskarna fast rätt tydligt att mjukare skor är att föredra för att nå optimal löpekonomi. Men jag gissar att det är högst individuellt, precis som det mesta. Till exempel är det individuellt hur bra man kan utnyttja den inbyggda elasticiteten i muskler och senor i fötter och under ben, något som gör det svårt att ge allt för generella råd i den  frågan.

”Skorna ska ha ett litet dropp”. Saucony menar ju i sitt pressmeddelande att 4-8 mm är bäst för att driva ”energin och kroppen framåt”. Dennis Kimettos skor har ett drop på ca 10 mm. Det hade förresten även tvåan i Berlin, Emmanuel Mutai, som med sina 2.03.13 även han var under tidigare världsrekordet. Nu vet vi inte hur fort det hade gått om Kimetto och Mutai hade sprungit i ett par låg-drop-Saucony istället för sina Adidas (vilket de så klart mest gör för att de får rejält betalt för det). Men vi kan nog utgå från att de har en relativt bra löpekonomi även med sina 10.4mm boost-hälar. Betyder detta att liten drop är dåligt? Så klart det inte gör. För många kan det verkligen vara en fördel, då det kan vara lättare att hitta det som lite lagom svepande och obegripligt brukar kallas ”löpkänsla”. Det handlar mycket om att känna vad som händer i kroppen och steget och för många är det mycket lättare att göra det om de inte har så väldigt mycket mellan sig och marken.

Alltså:

  • Lite hårdare skor på tävling kan vara bra. Eller inte.
  • Ett mindre drop kan vara av godo för löpekonomin och löpkänsla, men det kan gå ruskigt snabbt ändå. Till och med snabbare än någon sprungit 4,2 milen i historien.

Och här nere kan du se hur det såg ut under rekordloppet.

2018-09-16T17:46:30+00:00november 10th, 2014|Prylar, Skor, Tävling|0 Comments