Jag är en 53-årig privilegierad man. Det kommer därför ganska naturligt för mig att vara surgubbe och bakåtsträvare. Jag är självklart även språkpolis, något jag finslipat under mina år som skrivande journalist. Det gör faktiskt fysiskt ont i mig när någon säger ”Gustav är bättre än mig” eftersom det heter ”bättre än jag”. Möjligen därför ingen överraskning att en motsträvig ordmärkare som jag nu skriver en text där jag rasar mot att fullt funktionsduglig träningsvokabulär på svenska allt mer byts ut mot engelska glosor. Men någon måste ju ta den bollen, sätta ned foten och en gång för alla ryta: ”DET  HETER BÅL, INTE CORE!”. 

Selektiv perception är ju ett uttryck som beskriver hur man plötsligt kan börja notera vissa saker mycket mer. Har man en gång fått höra att folks ansiktshalvor är ganska olika och att den vänstra sidan ofta är mer ihoptryckt än den högra går det inte att låta bli att notera det hos alla man träffar. Om det dessutom är något som man retar sig på finns det nästan ingen hejd på hur mycket man ser av samma sak och hur snabbt man kan nå sitt alldeles egna ”Falling-down-ögonblick” när gränsen är nådd för vad man klarar av. Har man väl börjat notera hur engelska uttryck allt mer håller på att konkurrera ut gamla, beprövade svenska ord både ser och hör man det snart överallt. Har du ännu inte noterat detta kan du ju börja med att gå in på gymkedjan Sats hemsida. Där kan man klicka sig fram till olika kategorier av gruppträning och välja pass utifrån om jag framför allt vill förbättra min kondition eller styrka eller rörlighet eller om jag mer specifikt vill köra löpträning. Men så står det inte. Det står ”Cardio”, ”Strength”, ”Flexability” och ”Running”. Har jag lust att springa med en grupp ska jag alltså välja ”Outdoor running”.
Vad är poängen med att skriva på engelska? Det kan omöjligen vara ett sätt att vara snälla mot de som inte kan läsa svenska eftersom precis all annan text förutom passnamnen är på svenska. Man skulle i och för sig kunna hävda att det numera är så vanligt med engelska träningsvokabulär där snart sagt alla säger squat istället för knäböj att engelskan gör det hela tydligare. Skulle inte tro det. Passet ”Yoga for Athletes” kommer med beskrivningen ”För dig som är ’för stel’ för yoga”. I min värld är beskrivningen ”för stela” och ”for Athletes” inte direkt samma sak. Ett pass för ”Athletes” associerar jag snarast till träning för de som redan är starka, smidiga och atletiska, det vill säga ett pass som på inget sätt är lämpligt för en person som är lite mer nybörjare och lite lagom stel och klen. ”Yoga för stela” är dessutom en utmärkt titel på ett gruppträningspass, varför inte använda det då det blir extremt tydligt vad det handlar om. Eller försök att gissa vad passet ”Transformers” går ut på. Nä, du ska inte träna för att bli en robot som slåss mot Decepticons utan ”Cirkelträning i gymmet” vilket är knasigt mycket tydligare. Valet av engelska gör det alltså bara mer förvirrande. De är heller inte konsekventa. Passet ”Intro för nya medlemmar” heter (dessbättre) inte ”Intro for new members”. 

Att döpa om saker till tuffare namn är ett urgammalt knep för att locka kunder och få upp försäljningen. Och det är ju precis vad det handlar om i de flesta fall. Som passet ”Transformers” hos Sats. Med det namnet ska du inte bara dit och röra lite på fläsket under 50 minuter för att kompensera för 14 timmars sittande per veckodag och en helg med chips och Netflixmaraton, du ska transformera hela din kropp, från degbulle till Dwayne ”The Rock” Johnson. 

Walking
Samma sak med begrepp som ”Powerwalking” vilket så klart bara är en omskrivning för raska promenader. Det må handla om snabb och energisk gång men det är och förblir raska promenader och inget annat. Dock svårt att sälja in något så enkelt som promenader då det är något som ens farmor pysslade med. Och med ett nytt namn på en gammal företeelse krävs så klart nya prylar. Det fattar ju vem som helst. Man kan ju inte köra powerwalking i sina vanliga lite lagom slitna fridtidsskor. Man måste ju ha walkingskor. ”Walkingskor” är alltså en grej. På riktigt. Googla ska du se. Typ alla som säljer skor som är sköna att gå i har en avdelning som heter walkingskor. Riktigt kul blev det när jag hittade en rad med tre skomodeller där en heter walkingsko, en heter vandringssko och en heter promenadsko (se bild här nedan) . Exakt vad som skiljer dem åt framgår inte. Troligen ingenting. 

Jag gissar att många som läser den här texten har invändningar om att det inte alls handlar om att försöka hetta upp gammal skåpmat utan att det är ett sätt att uttrycka att det är något nytt och spännande som faktiskt skiljer sig mot vad som funnits tidigare. Vill då passa på att lyfta fram träning på motionscykel. Få träningsredskap är så hånade som motionscykeln. Men ställ in några motionscyklar i ett lite för dåligt ventilerat rum med hög musik och ha en energisk lekledare iklädd cykelkläder värdiga Tour de France så går det fint att sälja in som konceptet spinning. Låter inte riktigt som att du ligger i framkant med din träningsmetodik om du säger att du har motionscykel som främsta träningsform. Men det är vad det handlar om. Och då spelar det ingen roll om du kör superkoreograferade spinningpass till de ballaste technolåtarna eller har koll på watt, rpm och ftp på din Monark som är kopplad till Swift. Du kör motionscykel. Säg det. 

Open water
På samma tema finns vill jag även nämna en trend som sakta verkar komma smygande. Det är att säga att man kör ”open water”. Eller som det har hetat i urminnes tider: simma. Det här kommer gissningsvis främst från triathleter där tävlingar i princip utan undantag utförs i sjöar, hav, floder eller andra vattendrag vilket gör att en hel del simträning även bedrivs i annat vatten än traditionella simbassänger till skillnad från ”riktiga simmare” (tänk Sarah Sjöström) som endast tränar och tävlar i pool. Men man kan ju inte bara säga att man ska simma i en sjö. Hur tufft låter det? Då är du inte så speciell och simning i sjö låter alldeles för likt ”bada” vilket stenhårda Ironmantriathleter inte pysslar med. Därför hörs allt mer benämningen ”Open water” för simträning utanför poolområdet, ett uttryck som andas hav med stora vågor, farliga strömmar och annat som gör det hela betydligt mycket respektingivande än att säga ”jag tänkte gå till sjön och simma lite”. Men gå inte på det. Din kompis som säger att ni inte kan ses en söndagförmiddag i juni för att hen ska träna ”open water” ska alltså simma lite. Inget annat. 

Traillöpning
Inte heller löpning är förskonad från anglifiering. Hela vågen av löparintresse som kom i vågorna efter boken ”Born to Run” riktade inte bara blickarna mot tunna skor och löpning på framfoten. Även intresset för att springa långa sträckor i naturen fick en ordentligt skjuts. Men att springa i skogen eller i fjällen eller genom Grand Canyon var ju inget nytt. Alltså måste man uppfinna ett nytt begrepp som signalerar att man håller på med något nytt, fräscht och revolutionerande. De som idag föredrar att springa i skogen framför att springa på asfalt håller inte på med något så simpelt som löpning, de springer trail. Varför de inte kan säga att de mest springer i skogen är högst oklart. I alla fall om man bortser från att trail i dessa kretsar signalerar att man tillhör en speciell och utvald skara löpare. Och vem vill inte känna sig speciell och utvald. Det är ju inte direkt så att det saknas svenska uttryck för traillöpning som kan användas efter humör och behov – terränglöpning, stiglöpning, skogslöpning. Det är bara att välja. Och precis som att det finns walkingskor finns så klart trailskor vilket tidigare kallats terrängskor (om du inte sprungit orientering då du köpt orienteringsskor vilka skiljer sig lite från terrängskor, bland annat genom att mycket möda lagts på att de inte ska dra åt sig väta).

Vi-känsla
Mycket handlar så klart om att få tillhöra en grupp som har sin egen variant av rövarspråket. Genom att använda ord som andra inte förstår kan alla i gruppen stärka sin vi-känsla. Utan några som helst bevis vill jag dessutom hävda att det nu för tiden är mycket viktigare med denna vi-känsla via idrottande jämfört med förr i tiden. Mitt anekdotiska bevis för detta är att mina föräldrar hade löpning som motionsform och sprang lopp på allt mellan 5 km och maraton och när de var kring 40 började de tävla i veteranklass i gång (båda med VSM-medaljer som följd). Men aldrig någonsin hörde jag dem kalla sig löpare eller gångare, lika lite som jag hörde dem kalla sig “ätare” bara för att de gillade att äta något varje dag. Löpning var något man bara gjorde, helt utan att sätta etikett på sig själv. Nu för tiden är det verkligen superviktigt för många som motionerar att kalla sig löpare, triathlet eller vad man nu lägger tid på. Det här med att genom språket skapa en klubbkänsla för initierade har bieffekten att man som invigd kan få tillfälle att förklara vad det handlar om för de okunniga utanför kretsen, något som så klart är en bonus för alla som vurmar för ”mansplaining” vilka inte är ett obetydligt antal (när vi ändå är inne på det ämnet så är svaret: nej, INGEN uppskattar dina opåkallade tekniktips i löparspåret, poolen eller på gymmet, speciellt som de bygger på ”Born to Run” och filmer från snygga men outbildade influencers).

Crossfit – räckhäv och kulhantel
Apropå snygga influerare tänkte jag komma in lite på sporten crossfit. Där används i regel engelska uttryck för nästan allting. Men där finns faktiskt en liten förmildrande omständighet som gör det lite mer förståligt med anglosaxiska beteckningar. Crossfit är en typ av sport som det ordnas tävlingar i. Men det är också ett registrerat varumärke. Det betyder att det finns regler för de som jobbar med varumärket och att de ska använda bestämda ord för alla övningar. Man ska säga och skriva ”Workout of the Day”, inte ”Dagens pass”. Typ som att orientering vore ett amerikanskt företag och att alla som ville sätta upp lite orange/vita skärmar i skogen som ska hittas med hjälp av karta och kompass under namnet ”orientering” behövde betala licensavgift till företaget ”Orientering INC” som dessutom krävde att speciella ord och uttryck används. Typ att en kontroll inte sitter i andra änden av ett stort kalhygge utan i andra änden av en stor ”deforestation zone”. Därför är det mer begripligt att få använder (eller ens känner till) att det svenska namnet för ”pull up” är räckhäv. Men nu när du vet om det utgår jag från att du för all framtid säger just räckhäv och inget annat.
Även burpee har svenskt namn. Hört lite olika. Vanligast är “totalen” men även “specialare” förekommer. Kettlebell har möjligen inte något riktigt väletablerat, svenskt namn. Enligt “Språket” i P1 har det funnits benämningar som ryssvikt och 
liknande då träningsredskapet kommer just från Ryssland. Här kan man gärna välja lite som man vill. Själv gillar jag kulhantel eller möjligen kulvikt. Att säga “kulviktssväng” istället för “Kettlebell swing” är dessutom mycket roligare. Det låter skojigt, helt enkelt.

Som bonusfakta på ämnet Crossfit kan jag nämna att “valvstupstående” är ett gammalt svenskt ord för att stå på händer mot en vägg. Att göra armhävningar när man står på händer mot en vägg (vanligt inom Crossfit) heter alltså inte ”Handstand pushup” utan ”Valvstupstående armhävning”. Prova gärna att säga det nästa gång du är i boxen (“box” är crossfittarnas namn för gym eftersom de vill låtsas att de inte har något gemensamt med vanliga träningsställen med vikter).

Swimrun
Hur ska vi då göra med sporten swimrun? Där fanns det ju inget inarbetat svenskt ord för sporten som går ut på att ta sig fram på och mellan öar och skär medelst simning och löpning. Som du säkert vet ”uppfanns” swimrun när några personer på skoj provade att simma och springa mellan Sandhamn och Utö i Stockholms skärgård vilket sedan blev loppet ”Ö till Ö”. Jag fattar värdet av att ha ett internationellt namn om man ska lanseras en sport i hela världen. Men det går ju faktiskt att ha svenska namn även på sporter som utövas på många platser i världen, till exempel längdhopp. Därför använder jag med förkärlek istället ordet simspring. Ligger fint i munnen, tycker jag. Förresten heter den mest prestigefyllda tävlingen i swimrun ”Ö till Ö”. Där gick det minsann att ha ett svenskt namn istället för att lansera ”Island to Island”. 

Kan hålla med om att swimrun är ett relativt bra och inarbetat ord. I alla fall som benämning på sporten. Det blir värre om man talar om de aktiva. Man kan ju säga ”Jag är löpare” eller ”Jag är simmare”. Men vad säger du om du håller på med swimrun? ”Jag är swimrunare? Eller tvingas du till den jobbiga omskrivningen ”Jag håller på med swimrun”? Tänk att du på din löprunda ser några som tränar nämnda sport. När du sedan kommer hem och ska berätta för din partner att du blev skrämd när det plötsligt hoppade upp två gummiklädda människor ur vassen precis framför dig i löparspåret. Säger du då att du blev skrämd av swimrunare? Känns inte helt okej. Därför föreslår jag att vi alla nu går över och kallar sporten för simspring. Då kan du även med lätthet säga ”Jag är simspringare” och ”Två simspringare skrämde skiten ur mig när de hoppade fram ur vassen”. 

Core
För att äntligen börja knyta ihop den här säcken vill jag återgå till ordet jag tog upp i inledningen – core. Det är extremt vanligt att den del av människokroppen som kallas ”bål” numera byts ut till core. Detta trots att bål är ett inarbetat ord som alla förstår. Det blir dessutom ännu larvigare när man ska göra bestämd form på det hela (lex swimrun). Typ, ”Min sjukgymnast sa att jag behöver stärka kåren”. Personligen tycker jag att ”Min sjukgymnast sa att jag behöver stärka bålen” funkar rätt fint. 

Framtiden
Undrar förresten vad grejen är med att just muskler som sitter kring mittpartiet av kroppen ska ha en engelsk beteckning? Vad blir nästa område, nästa sport eller nästa pryl där vi anser det viktigt med ett namnbyte? Kommer folk på gymmet börja säga ”Jag ska kör lite extra chest idag” när de planerar några extra set av bänkpress (eller ska jag säga ”bench press” så alla fattar)? Och när slutar folk säga ”hantel” och istället bara prata om ”Dumbbell”? Om du nu är en person som säger core och squat men tänker att du minsann aldrig kommer att börja säga dumbbell istället för hantel eftersom det är så etablerat här i Sverige. Menar du då att bål och knäböj inte var etablerade benämningar för det du kallar core och squat? Så snart står vi väl där på gymmet och säger till kompisen: ”Det är ju chest-dag idag. Vi kan väl värma upp med lite indoor running innan vi kör benchpress med dumbbells”. 

 

LITEN TRÄNINGSPARLÖR

 

 

 

ps. När jag berättade för några tränarkollegor om den här artikeln påminde de mig genast om att jag kallar analysen med mina 3D-kameror för MotionMetrix. “Varför kallar du det inte Rörelsemätning? Va? Va?” Därför att det precis som Crossfit är ett registrerat varumärke. Men jag ska fundera på det.