Vad händer om man slutar äta alla mjölkprodukter, allt med vete, socker, nötkött, fläskkött, majs, soja, kaffe, te, alkohol, apelsinjuice och ägg och samtidigt börjar även börjar filtrera vattnet man dricker? Jag vet. För jag har provat.

Provade en diet under hela oktober. Man hör så mycket när det gäller kost och hälsa. ”Det här är bra”. ”Det här är dåligt”. Det finns stenålderskostare, veganer, glutenhatare, GI-spanare, blodgruppsätare och medlemmar i LCHF-kyrkan. Och över allt finns olika typer av ”experter” och förståsigpåare som har sina egna revolutionerande teorier. Så finns det så klart bra genomförda studier. Men då kanske jag missar en bra placeboeffekt om jag bara går på det 🙂
Vad vet jag? Det kanske är jättebra att ta bort just det från sin kost. Om inte annat kan det vara kul att prova.

Efter att en familjemedlem på grund av en åkomma fått rådet att byta kost ett tag togs beslutet att hela familjen skulle köra på samma linje. I korthet gick det ut på att allt det där som nämndes i ingressen, plus en del annat, skulle bort från menyn under vår provmånad. Sedan skulle vi (om vi ville) introducera råvarorna en i taget för att se om det gav någon effekt när man började äta det igen efter avvänjningsmånaden.

Och vad hände?

Först kom huvudvärken. Den satt i under hela första veckan. Men huvudvärken var inte det värsta – det var hungern! Jag slutade aldrig vara hungrig. Nu inföll dietens första tre dagar med utbildning på Bosön och tillgång till deras buffé både till lunch och middag. Jag bara åt och åt. Kycklingklubba efter kycklingklubba och mängder med ris och grönsaker. Bunken med oliver gick jag också rätt hårt åt. Så gick det en kvart (på riktigt: 15 minuter!) innan jag var hungrig igen. Åt då några frukter, vilket mättade ungefär lika länge som om jag kalasat på luft.  Och så höll det på. Både jag och mina två barn (16 och 18 år) kände samma sak – en lång oändlig hunger. Min fru fattade ingenting. Hon mådde jättebra, i alla fall efter att värsta koffeinabstinensen hade lagt sig. Det där med jättehunger kände hon inte av alls och tyckte vi var larviga som överdrev det hela.

Det där med hungern släppte inte heller lika snabbt som huvudvärken som bara tog en vecka. Möjligtvis sista veckan började det kännas okej. Då tänkte jag inte på mat alla vakna timmar som under den första tiden.

Hur gick det med träningen? Nja, nu tränar jag inte så mycket, en gång i veckan brukar jag få till om jag har tur. Å andra sidan har jag som löptränare ett ganska rörligt arbete och är ute och kör löpteknikövningar nästan varje dag i veckan även om det inte kan klassas som riktig träning. Men de gånger jag skulle ta i så gick det rätt dåligt. Kände mig trött och hängig trots att jag alltså fick äta till exempel ris och havregrynsgröt.

När oktober började närma sig sitt slut var det dags att börja äta som vanligt igen. Inte för att jag ogillade maten vi åt. På slutet kändes det rätt okej. Ett kilo i veckan hade jag lyckats gå ner under diettiden trots allt hetsätande under främst första halvan och då kände jag mig så klart lite lättare i kroppen. Det största problemet med dieten var att det var så krångligt att hitta på nya maträtter.

Det var också nu jag skulle få reda på vad jag egentligen var intolerant emot. För det hade jag ju hört, att när man väl har vant sig av med allt det där förkastliga så kommer jag reagera starkt när jag börjar igen.

Började först med lite produkter innehållande gluten, typ bröd. Gick jättebra. Kände ingen skillnad alls. Okej, mjölkprodukter då? Gick fint det med. Ingen uppblåst mage eller annat som olika människor talat om för mig skulle hända. Faktum är att övergången till det ”vanliga” gick helt smärtfritt.

Jo förresten, en sak reagerade jag starkt på – smågodis! Det blev Halloween och då måste man ju ha godis hemma när alla ungar kommer och ringer på. Åt två bitar, blev riktigt illamående i en halvtimme. Dagen efter var jag tvungen att prova igen. Blev illamående även denna gång. Provade ett par gånger till men kan nu säga att mina godisdagar helt är över. Mår för dåligt av det helt enkelt.

Vad kan man då dra för slutsatser av det här? Framför allt: det är olika! Det blev inte ens lika inom familjen. En del påverkas negativt av vissa saker som andra inte har några problem med. Alla som säger: ”jag slutade med veteprodukter och det är helt fantastiskt” tycker jag ska glädjas åt att de hittat något som gör dem glada. Men det är inte alls säkert att alla reagerar lika. Hade till exempel en arbetskamrat för flera år sedan som tidigare hade haft psoriasis över nästan hela kroppen. Så blev han vegetarian och blev av med nästan allt bortsett från lite, lite i hårbotten. Betyder det att alla som äter kött får psoriasis? Nej. Troligen betyder det inte heller att kött behöver vara dåligt alls för många människor. Men för andra är det sämre, precis som med rätt mycket inklusive träningsupplägg.

Det är olika helt enkelt.