När jamaicaner vinner sprinttävlingar och kenyaner är överlägsna på lite längre sträckor talar vi gärna om DNA, genetik och hur mycket bättre fysiska förutsättningar de är utrustade med än vi nordbor med arvsmassan full av neandertalare. Men det talas märkligt nog om helt andra faktorer när idrottare från ett speciellt land i den vita västvärlden är precis lika överlägsna i någon annan sport.

Det här är inte direkt någon elitåkare från Norge utan snarare artikelförfattarens usla stakande på upploppsrakan i Mora (någon rättighetsgodkänd skidbild måste man ju ha).

Det här är inte direkt någon elitåkare från Norge utan snarare artikelförfattarens usla stakande på upploppsrakan i Mora (någon rättighetsgodkänd skidbild måste man ju ha).

Läser om sportTVreportern Bosse Hanssons omtalade uttalande om ”svartingar”. Hanssons försvar är att ”svarting” inte alls är menat som nedsättande utan endast ett uttryck för att de mörkhyade spelarna spelar på samma sätt och att det inte behövdes fler av samma typ. Så långt är jag med. Det kan vara oklokt att byta ut en typ av spelare som inte funkar och istället sätta in en som är uppfostrad i samma fotbollsskola och spelar precis likadant.

Som expert och med ett helt liv i fotbollen bör ju Bosse Hansson ändå ha koll på att de mörkhyade spelarna i AIK har väldigt olika bakgrund. Till exempel är en från en Stockholmsförort och en annan från Ghana (vilket jag själv inte visste utan har läst mig till).

Det finns tydliga belägg för en utbredd föreställning om att mörkhyade idrottare är något av naturbegåvningar. Det menar i alla fall forskaren Carl-Gustaf Scott som skrev i en debattartikel i ämnet i Dagens Nyheteri helgen. Carl-Gustaf jobbar med ett forskningsprojekt med titeln ”African footballers in Sweden: Race, immigration and integration in the age of globalization” vid Sötertörns universitet, så förhoppningsvis vet han vad han pratar om.

Vad har då det här med löpning att göra?

Jo, jag tänkte på det här med Kenyaner. För det vet ju alla att Kenyaner liksom har löpning i blodet, att de helt enkelt har bättre genetiska förutsättningar för långdistanslöpning än blekare nordbor. Det har också gjorts mängder med undersökningar på deras fysik, deras vikt  på underben, mm. För något måste det ju vara som gör att de är så framgångsrika i förhållande till folkmängden. Det måste ju sitta i generna. Det finns ju till och med ”bevis” för det. Tittar man till exempel på samtliga individuella löpgrenar (från 100 meter till maraton) under OS i Peking 2008 så tog kenyanska löpare nio av de sammanlagt 33 medaljerna. Det betyder att 27 procent av löpmedaljerna gick till kenyaner. Det är ju löjligt mycket. Klart de har det i blodet. De behöver säkert inte ens träna speciellt mycket.

Men så hittade jag en spännande artikel på ämnet där man jämfört kenyanska och norska framgångar i just OS i Peking och i Vinter-OS i Vancouver 2010.

För hur gick det för de norska gutterna och jänterna där i Kanada? Jo, de tog faktiskt 23 av de totalt 86 medaljerna som delades ut under spelen. Gissa hur många procent av totalen det är? Just det, 27 procent, samma som andelen Kenyanska medaljer i löpgrenarna i Peking. Nu kan man invända att det är orättvist att ta med ALLA löpgrenar då kenyanerna är bäst på längre distanser (även om David Rudisha säkert inte håller med om att man måste springa långt för att vara kenyan och bäst i världen) och att vintersport inte är så utbrett i världen. Å andra sidan tog alltså norrmännen 27 procent av ALLA medaljer i Vancuver och det bor 4,9 miljoner människor i Norge och typ 39 miljoner människor i Kenya.