Vill du bli en bättre löpare? Eller struntar du i prestation men kanske ändå vill hitta ett sätt att göra löpningen ännu roligare och på köpet få en massa nya vänner? Gå då med i en friidrotts- eller löparklubb. Och våga ställa upp i tävlingar i din åldersklass! Mina spekulationer om varför så många älskar att tävla i sin åldersklass i triathlon när så få är det inom löpning får du också. 

Man vinner extremt mycket på att träna i en grupp. Det gäller även om man inte har ett uttalat mål att utvecklas som löpare och bli snabbare och mer uthållig utan mest tycker det är trevligt att springa. Men den delen sparar jag till en bit ner i den här texten. Vi börjar istället med alla er som faktiskt vill bli lite snabbare och starkare löpare. Då är det få saker som är så bra som att träna med andra. Det är extremt mycket lättare att pressa sig på intervallerna, för att inte tala om att faktiskt genomföra alla intervaller som du tänkt i förväg och inte, som du säkert gjort när du sprungit själv, avbryta en bit in av någon påhittat orsak du intalar dig själv. Som att du faktiskt inte riktigt har tid utan måste hem och fixa något jätteviktigt eller att du kanske har en ”dålig dag” och det nog är bättre att spara dig till en annan dag då det inte kommer kännas lika jobbigt. När tränaren/klubbkomipsen säger ”3, 2, 1, kör!” så springer du. Och du kommer inte alls lika lätt vika ner dig. När du dessutom kommit in i rutinen att gå på träningar ökar också chansen att du faktiskt springer även dagar då det är lite duggregn i luften. 

Men att springa med en klubb handlar alltså inte bara om förbättrad prestation. Det är minst lika mycket en social grej. Man får nya vänner. När var förresten senaste gången du fick en ny vän? Inte jättevanligt i vuxen ålder. Dessutom är det trevligt att hamna bland människor som tycker det är jättekul att prata om sin hobby. Att prata kilometertider, skomodeller och benhinnestrul kanske inte funkar på alla parmiddagar. Men här finns det människor som tycker sånt är bland det mest intressanta som finns. Dessutom anser de att ett stort intresse för träning i allmänhet och löpning i synnerhet är något helt normalt. Vi människor är fantastiska på att gör så som vår omgivning anser är normalt. Finns mängder med kul studier på det. Till exempel när man sätter en försöksperson i ett rum för att svara på frågor och låter det börja sippra in rök genom en ventil på väggen. Är de ensamma i rummet är de ganska snabba med att gå ut ur rummet för att kolla vad som är fel eller kanske hitta någon att säga till. Sätter man däremot två andra människor (som är med på försöket) i samma rum och låtsas fylla i samma formulär men som på inget sätt bryr sig om röken kommer försökspersonen att sitta kvar förvånansvärt länge. Vi anpassar oss alltså till vår omgivning och vad som anses normalt i mycket högre grad än vad som är kul att erkänna om man vill se sig om en rationellt, tänkande människa. Det är även lätt att få ”stämpeln” som ”extremt sportig” på en arbetsplats redan vid två 45-minuters spinningpass i veckan om dina övriga arbetskamrater i princip aldrig rör sig snabbare eller längre än till kaffeautomaten. Om du börjar hänga med människor i en löparklubb kommer du plötsligt umgås med människor som tycker det är fullkomligt normalt att ta en joggingrunda före frukostfem dagar i veckan. Och då är steget inte så långt till att att du ska göra det i alla fall en dag i veckan. När du väl kommit så långt kommer det även vara mycket lättare att få tummen ur och våga anmäla dig till en veterantävling, som att springa 400 meter eller 5 000 meter på bana med nummerlapp på bröstet och en startpistol som signalerar när det är tidtagningen startar. Med klubbkompisar får du dessutom sällskap på resan fram och tillbaka till tävlingen.

Men exakt där, vid ”tävling på bana”, där tappade du säkert en del intresse i den här texten. Det är ganska tråkigt att det troligen är så, men det är inte så konstigt. För även om löpare i tiotusental kan tänka sig att springa en tävling som Göteborgsvarvet eller Lidingöloppet är det väldigt få som är sugna på att tävla på ett sätt där det är tydligt vilken plats de kommer på och exakt vad deras tid betyder. Det här är en stor skillnad mot andra sporter. Mina (nu vuxna) barn har både spelat mycket fotboll och tränat och tävlat i friidrott. Jag har själv varit friidrottstränare för barn och ungdomar under ett antal år även efter att mina egna ungar tröttnat. I deras fotbollslag var det en del lagkompisar som inte jättegärna kom på alla träningar. Men precis alla ville spela match. I friidrotten var det tvärt om. Alla älskade träningarna (typ) men väldigt få ville tävla. Börjar man skrapa lite på ytan av alla olika  bortförklaringar handlar det mycket om att friidrott är så otroligt exakt när det gäller att visa hur bra du är. Du hoppade exakt så här många centimeter i längdhopp och sprang 60 meter på exakt den här hundradelen. I fotboll kan du tillhöra det vinnande laget samtidigt som du är sämst på plan. Så kan man skylla på målvakten eller domaren eller ”turmål” och säga saker som ”men vi var det bättre laget” om man råkar få stryk. Ingen behöver veta exakt vad du presterade. 

Tävlar man i stora lopp som Tjejmilen eller Midnattsloppet är det däremot väldigt lätt att ”gömma sig”. Springer man långsammare än man tänkt sig kan man också alltid lägga till något i stil med ”Jag bryr mig inte om tiden utan springer Midnattsloppet för att det är ett så trevligt arrangemang”. Det kan så klart mycket väl vara sant men på det sättet behöver du alltså aldrig ”tappa rang” genom att visa exakt hur snabb du är eller ens tillstå att du hade ett prestationsmål. Och att inte ”tappa rang” är bland det absolut viktigaste som finns för oss människor. Om du nu tänker ”inte för mig” kan jag meddela att jag har vetenskapen på min sida. Rent psykologiskt är det helt fundamentalt när det gäller hur vår hjärna fungerar. Men när man tävlar i friidrott som veteran, vilket du räknas som från året du fyller 35, får du inte bara ett kvitto på exakta hundradelen eller centimetern hur bra du presterat samtidigt som det är svårt att ”gömma sig” på en löparbana. Har du dessutom ställt upp har du gått från ”jag gör det för att det är kul” till ”jag vill prestera”. 

Oviljan att tävla som veteran i sin åldersklass gäller alltså löpning/friidrott. Spännande nog är det inte alls så i triathlon. Där tävlar gärna veteraner i sin åldersklass. Jag vill till och med säga att tävlandet i sin åldersklass är en viktig orsak till att triathlon har vuxit och bivit så stort (i kombination med att medelålders män får en orsak att köpa orimligt dyra leksaker). Istället för att försöka vinna Göteborgsvarvet, vilket inte kommer att gå, kan man i triathlon allstså tävla mot jämngamla och kanske till och med få stå på en prispall eller kvalificera sig till EM eller VM där startfälten är jättestora vilket gör att väldigt många kan kvalificera sig. 

Varför det inte är samma horder av deltagare som springer DM eller SM eller försöker kvalificera sig till EM eller VM på 5000 meter i klassen herrar/damer 45-49 år som det är i triathlon har jag inget bra svar på. Min gissning är att det i framför allt stora tävlingarna på Ironmandistans och halv ironmandistans finns samma möjligheter att ”gömma sig” i folkmängden. Tiden i en sådan tävling är heller inte alls lika avslöjande som om du springer 800 meter. Man kan alltid ”skylla” en mindre bra tid på att det var motvind eller backar eller mycket vågor på simningen. Dessutom räkas själva genomförandet av en ironmantävling vara fint nog då det är långt ifrån alla som skulle klara hela distansen vilket gör att de kan inkassera kommentarer som ”ååå vad du är duktig” även om man är sist i mål. Alla klara däremot av att springa 800 meter. Ingen kommer att säga att du är duktig som klarade hela distansen. För att få beröm (och inte tappa rang) krävs en bra prestation. På en löparbana där kanske endast åtta personer springer är det dessutom mer uppenbart hur bra du är. Förhållandena är också ganska lika vid varje tillfälle till skillnad från till exempel Vasaloppet då man aldrig behöver säga att det var extremt bra väder och snabba spår det året du gjorde din bästa tid. 

Jag har själv provat att tävla som veteran. När jag var kring 40 år sa en kompis: ”Du är ju rätt snabb på korta sträckor. Ska du inte prova att tävla på 400 meter?” ”Kanske det”, sa jag. Sedan gjorde jag ingenting. Jag hade säkert en annan rationell förklaring just då men i princip var jag nog lite nervös för att ställa upp i en tävling med startblock och en massa andra löpare som säkert var extremt mycket bättre än jag så jag skulle få skämmas när jag äntligen lyckades ta mig i mål och då upptäcka att de övriga redan hunnit duscha. Så jag tog inte tag i det. Men eftersom jag har så bra vänner anmälde min kompis mig till ett öppet 400-meterslopp och betalade startavgiften och därefter berättade att jag nu var tvungen att börja träna. Köpte ett par spikskor för halva priset på en outlet och tränade i några veckor innan det var dags för tävlingen. Tävlingen var ”Löparnas kväll” i arrangemang av Studenterna vilket dessvärre också var sista gången man kunde anmäla sig till kortare sträckor. Sedan dess kallar de evenemanget ”Långlöparnas kväll” vilket gör att många missar chansen att prova tävling på lite kortare distanser (ändra gärna det, Studenterna!). Det var jag, fyra grabbar i 18-19-årsåldern och en man som var typ 15 år äldre än jag. Tror tonåringarna hann genom första kurvan innan jag ens var ur startblocken. Men jag slog den äldre mannen! Det visade sig att det var JÄTTEKUL! Visst hann tonåringar gå och duscha innan jag var i mål, men det visade sig att det inte alls stod en grupp människor och buade åt mig för att jag inte var snabbast. Tvärt om fick jag massor av uppskattande kommentarer. Dessutom visade det sig att mina ”konkurrenter” inte alls var onda monster som körde med psykningar inför lopp utan tvärt om extremt uppmuntrande mot alla. Eftersom det är relativt få som faktiskt tävlar i veteranklass är det förresten lättare att vinna medaljer. Och sånt är alltid kul. Dessutom lär man snabbt känna de andra i samma ålder då det är en ganska liten kärna som åker till de olika tävlingar som finns. Alla stöttar alla på ett sätt som mycket mer liknar att vi tillhör samma lag än att vi på något sätt skulle vara konkurrenter. Väldigt trevligt. 

SUMMERING
För att summera det hela så tycker jag att du absolut ska gå med i en klubb och våga dig på att tävla i veteranklass (om du nu fyller 35 år i år eller är äldre). För då får du dessa fördelar: 

  • Du utvecklas som löpare i och med träningen med klubben.  
  • Du får motivation att komma på klubbträningar och då träna även när det är lite duggregn i luften (eller vad du nu kan ha för undanflykter annars). 
  • Du får nya vänner, både i klubben och löpare från andra klubbar som tillhör din åldersklass som du möter på tävlingar. 
  • Att våga göra nya saker, som att dra på sig ett klubblinne och ställa sig på startlinjen i ett lopp på bana, är väldigt tillfredsställande när man väl vågat ta steget ut i det okända.  

Så hittar du klubbar: 

Några till runt där jag bor:

 

 

ps. Har jag fortsatt med veterantävlingarna? Nej. Sprang DM och SM (eller veteran-SM, om vi ska vara noga) under året som följde den där debutkvällen men då jag har löpning som jobb har de där korta distanserna lite för hög skaderisk för att det ska vara värt det.