Jag gillar verkligen popcorn. Och att gå på bio. Därför vore det ju helt knasigt om jag efter att ha ätit popcorn till en bra film på bio avslutar det hela med att säga: ”Nej, nu har jag varit så jätteduktig som sett film och ätit popcorn att nu måste jag faktiskt få unna mig en öl”. Men byter du ut bio/popcorn mot träning, viket är en annan sak jag också gillar väldigt mycket, är meningen plötsligt helt okej i mångas ögon. Och när något barn kommit sent eller slarvat på sin fotbollsträning delar tränarna gärna ut löpning och armhävningar som straff. Men barnen kom ju dit för att träna. Så om jag är lite sen till biografen är det ett rimligt straff att jag får se två filmer och gratis påfyllning av popcornhinken? Kan vi inte bara sluta framställa träning en plåga som kräver belöningar eller att ge mer träning som straff till personer som vill träna! Hur tror du till exempel dina barn ska få ett bejakande förhållande till att röra på sig om all fysisk aktivitet oavbrutet stämplas som ett vidrigt straff som kräver belöningar efteråt? 

Jag skulle kunna ta hur många exempel som helst på detta helt vrickade fenomen. Kan börja med det som fick mig att skriva den här texten.
När jag senast tränade med min PT kom en annan PT förbi och kommenterade min övning med orden: ”Nu är hon allt bra elak mot dig”. Det blixtrar till i mitt huvud och det enda jag tänker är ”Tyst nu, Fredrik, tyst. Han är inte ond, bara dum i huvudet”. Efter att ha velat fram och tillbaka i huvudet 7000 gånger under en tiondels sekund väljer jag att ändå göra lite motstånd, om än mjukare och trevligare än jag känner mig och säger: ”Nej, hon är inte elak. Hon är snäll som hjälper mig att bli stark vilket är den enda orsaken till att jag är här”. 

Den här typen av kommentarer hör jag hela tiden. Hur många gånger har du inte hört en tränare eller gruppträningsinstruktör säga saker som: ”Idag kommer jag inte vara snäll. Ni kommer att hata mig i slutet av passet”. 

Var på ett träningshotell under två veckor i somras. ALLA som åker dit gör det för att träna. Troligen för att de gillar att träna. En dag på gymmet hör jag en mamma säga till sin typ 12-åriga dotter: ”Den här övningen är vidrig, vidrig, vidrig!”. Det är ju också ett sätt att sprida träningsglädje till sitt barn.
På kvällarna hörde jag bland middagsborden hur folk beställer extra mycket vin och/eller öl och går fram längs efterrättsbuffén som om deras liv hängde på det. Jag menar verkligen inte att det är dåligt med vin, öl eller efterrätter. Ta så mycket ni vill. Men hela tiden hör jag kommentarer om att de ska få detta som ”belöning” som de ”förtjänar”. Men herre gud! Ni åkte väl dit för att träna? För att ni vill träna? För att ni gillar att träna? Eller? Varför ska du ha en belöning för att göra något du vill göra? Själv vill jag ha en belöning efter att jag rensat hår från avloppet i duschen. Det är “vidrigt, vidrigt, vidrigt” på riktigt och då har jag verkligen förtjänat en belöning! 

Jag tänker att folk som följer mig i sociala medier och läser en sån här bloggtext gillar träning. Men om jag lägger ut en film på en styrkeövning som är lite ansträngande (vilket är bra om övningar är om man ska bli bättre/starkare) får jag ofta kommentarer om att övningen ser ut som ”självplågeri” eller att den är ”fruktansvärd”. Jag fattar om den typ av kommentarer skulle komma från folk som inte gillar träning. Men det här är ju från personer som högst troligen gillar träning jättemycket. Och om man gillar något är det i min värld helt orimligt att oavbrutet säga hur hemskt det är. 

Vi går vidare bland exemplen. Fick för en tid sedan tips om en Facebookgrupp för folk som gillar löpning. Observera att de GILLAR löpning. Men så här beskrivs löpning på gruppsidan: 

“Det är ett ensamt jobb. Det kan vara tråkigt. Det är hårt uppför. Alldeles för lätt utför. Det är kallt om händerna ibland medan svetten rinner. Det är monotont. Det gör ont. Precis så, som ska det vara.”

Allvarligt, vad är det för skitbild av löpning/träning de förmedlar? Tråkigt, ensamt, hårt, kallt, monoton och gör ont. Men sluta spring då som det är så jävla jobbigt! Men jag tror inte de ogillar löpning. Formuleringen är där uteslutande för att stärka gruppmedlemmarnas egon. För med såna ord berättar de för omvärlden: ”Titta vad vi är duktiga som härdar ut. Vi är mycket bättre än alla andra som inte står ut med alla vidriga umbäranden”. 

Fjanterier! 

Visst kan träning kännas ansträngande även för mig. Att gå in i väggen är verkligen inte kul. Men istället för att säga att backintervaller är en vidrig nära-döden-upplevelse vill jag beskriva det som en härlig nära-livet-upplevelse. Och det även medan jag håller på och inte bara efteråt. 

Jag fattar så klart att hela snacket om hur vidrigt det är med VO2max-pass är en del av att motivera en enskild person och att svetsa samman en grupp. Kör på, om du går igång på sånt. Det som däremot oroar/irriterar mig är hur alla vi som faktiskt gillar träning signalerar en massa negativitet kring fysisk aktivitet. Kanske inte riktigt det som behövs i ett land med stegrande ohälsotal i alla åldrar, så även bland barn och ungdomar. Jag tror att många är fast i en jargong som de kanske inte ens reflekterat över. Och jag tror att det här kan få stora negativa konsekvenser. Genom att dela ut armhävningar och löpning som “straff” på träningen med fotbollsknattar signalerar man att träning är straff. Straffet borde få vara att INTE göra armhävningar. Att berätta för sina barn att man nu får unna sig en öl och pizza för att man varit så duktig signalerar man att träning är straff och kräver belöning och att den belöningen dessutom är något som på inget sätt är bra för hälsan. Hela tiden skickas signalen “pizza & öl är det vi egentligen vill ha” medan träning är ett måste och ett straff.

Och tänk alla som hånas för att de börjar röra på sig när de är i medelåldern. Då har man ”kris” och förtjänar att hånas. Som med uttrycket MAMIL (nedsättande benämning på cyklande ”Middle age men in lycra”). Många barn/unga hamnar i bokslukaråldern. Om de sedan tar upp sitt gamla intresse, läsning, när de är vuxna höjer ingen på ögonbrynen. Men om jag spelat fotboll genom hela uppväxten och sedan börjar med fotboll igen när jag ska fylla 40 ska jag hånas. ”Ha ha, har du kris?”. Detta samtidigt som Folkhälsoinstitutet konstaterar att 71 procent av svenska män i min ålder, 45-64 år, dvs typisk MAMIL-ålder, är överviktiga eller har fetma. 71 procent!

Även om du inte själv har hånat personer som börjat träna lite mer när de är vuxna så har du säkert hört andra göra det. Och om du inte sagt ifrån på skarpen utan bara jamsat med är du också skyldig. Att håna en MAMIL är helt socialt accepterat. Ingen tycker det är konstigt. Men vi kan ju prova att vända på det. Vad sägs om jag från och med nu högt och offentligt hånar alla som INTE tränar minst lika mycket som jag och som dricker alkohol, röker och äter onyttigt. Kommer säkert bli lika mycket ”likes” som om jag skojar om mannen som närmar sig 40 eller 50 och just köpt en landsvägshoj och cykelbyxor (eftersom de är bekvämare att cykla i än allt annat). Eller vad tror du?