Vart har äventyret tagit vägen?

Är sambaorkestrar, jonglerande pandor på enhjulingar och stämsjungande pinuppor i guldlamé verkligen den krydda som behövs för att vi ska anmäla oss till uthållighetstävlingar i framtiden?

Att äta vetebullar finns heller inte på kartan idag. Man klurar på kalorier per timme, ”nutrition plans” i excelformat, tempohjälmar med inbyggda visir, specialbeställda kedjor och ingen är väl så korkad att man inte har elektriska växlar nu för tiden? Att se det som ett skojigt äventyr verkar vara helt ute. Man ska satsa som ett proffs, även om man inte har andra ambitioner än att ta sig runt.

Självklart måste man också ha lopp som matchar sin satsning. Många av mina vänner har nu anmält sig till lopp som Ironman i Kalmar eller Köpenhamn. Jättekul! Men allvarligt, 530 euro i startavgift? Pengar som dessutom ska betalas ett år i förväg. Det här gäller inte bara Ironmantävlingar. Till exempel får man betala 780 kr för att simma en (1) km i Vansbro om man bokar in sig i november och närmare tusenlappen om man väljer den längre, ”riktiga” varianten på 3 km. På många lopp får man inte namnändra vilket gör att pengarna brinner inne om man får förhinder, vilket många får. Det resulterar i att det finns tomma platser samtidigt som mängder med personer som vill vara med inte får plats då de inte kunde sitta med pekfingret på beställningsknappen exakt i den minut som platserna släpptes ett år i förväg.

Uppenbarligen tycker många att det här är fullkomligt rimligt. Mängder med lopp är fullbokade långt i förväg. Nu är den stora prestationen inte att till exempel köra Vasaloppet under sex timmar utan att över huvud taget få en plats.

När det är så dyrt förväntar sig också deltagarna valuta för pengarna, vilket betyder att de får medaljer de aldrig bär, t-shirts de aldrig har på sig (förutom första dagen på jobbet efter tävling), mat efter målgång de inte är sugna på och sambaorkestrar och fyrverkerier i varenda krök längs banan. Det resulterar i ökade kostnader som driver upp startavgifterna och därmed även förväntningarna som driver upp kostnaderna som ökar förväntningarna och så vidare i all oändlighet. Snart kan man väl inte springa ett 5 km terränglopp utan att ha jonglerande pandor på enhjulingar till uppvärmningen och stämsjungande pinuppor i guldlamé vid vätskekontrollerna. Självklart förbjuds snor och toppluva. “Gud va ofräscht! Tänk om det stänker på min löparkjol från Gucci när vi minglar bland snittarna efter målgång?”

 

2018-09-19T11:03:12+00:00januari 14th, 2015|Anekdoter, Psykologi, Tävling, Triathlon|0 Comments