Så luras du av din hjärna

Våra hjärnor är magiskt bra på att göra förenklingar. I regel är detta av godo men det kan också ställa till det ganska rejält. Därför är varken ”experter” eller du själv eller dina egna ögon inte alltid att lita på. 

Våra hjärnor är helt fenomenala på att förenkla precis allt vi ser och upplever och på en tusendels sekund hitta lämpliga förklaringsmodeller. Det här är på många sätt en enorm överlevnadsfördel samtidig som det gör oss blinda för vad som verkligen sker. Exempel: Du sitter på ett tåg som står stilla och tittar ut genom fönstret där du ser ett annat stillastående tåg. Så åker tåget bredvid vilket leder till slutledningen: ”att världen flyttar på sig är orimligt vilket betyder att det är jag förflyttar mig vilket betyder att tåget jag sitter på åker”. Sånt går blixtsnabbt och i de flesta fall kan du säkert även känna i kroppen hur tåget du sitter på åker iväg. Att det istället var tåget bredvid som körde är något du kommer på först några ögonblick senare.

Även fast du säkert rent intellektuellt kan begripa att bilarna har exakt samma storlek blir vår hjärna förvirrad eftersom den vill förenkla det vi ser och dra slutledningen att bilen längst bort är störst. Men så är det alltså inte.

Även fast du säkert rent intellektuellt kan begripa att bilarna har exakt samma storlek blir vår hjärna förvirrad eftersom den vill förenkla det vi ser och dra slutledningen att bilen längst bort är störst. Men så är det alltså inte. Det är exakt samma bil som kopierats in på tre ställen i bilden men har placerats som om de står efter varandra. Se hur den här och andra bilder funkar på länken i texten här bredvid.

För att inte tala om hur enkelt det är att lura våra ögon. Som bilden med bilarna till höger där alla tre bilarna är exakt samma bil i exakt samma storlek (exempel på fler skojiga illusioner hittar du här)

Vad har då det här med löpning att göra? En hel del faktiskt. Framför allt har det med kunskapsinlärning att göra. Vi kan börja med att man gärna ska luta lite framåt när man springer. Det är i regel ett alldeles utmärkt råd om man vill springa lite mer energieffektivt. Men det gör också att uppfinnaren av konceptet Crossfit Endurance, Brian MacKenzie, kan ha med bilder som de tre översta här nedan som finns i hans bok ”Power, Speed, Endurance”. MacKenzie, som är en stark anhängare av löpteknikpedagogiken Pose Method of Running, menar att man lutar olika beroende på hur fort man springer. Bilden till vänster visar hur man ”ska” luta när man springer sprint. Bilden till höger visar 1500m upp till 5 km och den till höger hur man lutar när man springer maraton. Och det ser ju helt okej ut. Alla vet ju att sprinters lutar jättemycket framåt när de springer. Att lutning och fart hänger ihop så som på MacKenzies bilder är därför logiskt vilket passar våra hjärnor som gillar logik och ordning och reda.

LutBlogg

Så tar vi en titt på MacKenzies bilder tillsammans med några verkliga bilder. Nej, varken Usain Bolt eller OS-vinnaren på 1500 meter, Pekka Vasala, lutar i närheten av det som illustreras i boken om löpteknik. Möjligen är Haile Gebrselassie i närheten av Mackenzies hållning, men totalt sett är det tycker jag nog att bilderna inte speciellt bra illustrationer på hur lutningen funkar när man springer.

Men varför protesterar inte fler när de läser ”Power, Speed, Endurance” och ser bilderna här ovan? Förklaringen är att våra hjärnor förenklar det vi ser. Vi tar ett exempel:

Bilden på Craig ”Crowie” Alexander, banrekordhållaren Ironman Hawaii, som finns här nedan brukar jag ofta använda om exempel på någon som springer med bra teknik. När jag visar bilden till vänster är det vanligt att folk säger: ”Oj, vad han lutar!”. Nä det gör han inte! Fast lite. Eller? Men om vi tar bilden på ”Crowie” och bara behåller överkroppen (mittenbilden) ser man att han knappt lutar alls. För de flesta ligger en optimal lutningsgrad på 3,5-4 grader om man mäter linjen mellan höft och axel, vilket är där även vår mästertriathlet ligger.

CA

Orsaken till att man kan få känslan av att han lutar är att vi registrerar var han har fötterna och var han har huvudet och så drar vi en rak linje mellan dessa, så som på bilden till höger, och då är det självklart för våra hjärnor att han lutar jättemycket. Fot, huvud, lutande linje=han lutar massor. Men egentligen lutar inte linjen mellan höft och axel så mycket, han har mer flyttat fötterna längre bakom sig.

Eller ta det här med om man ska landa på häl eller framfot eller möjligen hela foten. Blir så trött varenda gång jag hör någon slå fast exakt hur man ska göra. Visst, allt lägga all tyngd på hälen kanske inte är av godo men vilken del av skon som sätts ner i marken först (vilket är definitionen av ”landar”) är inte det minsta intressant om du inte även inkluderar hur fort det går, åt vilket håll foten rör sig när den går ner i marken, hur trycket fördelas över foten, var övriga leder och vinklar i kroppen befinner sig, osv. Det går till exempel utmärkt att landa på framfoten samtidigt som man lägger det mesta av vikten på hälbenet samtidigt som man absolut kan landa på hälen men ändå lägga det mesta av vikten på framfoten, till exempel som Dennis Kimetto gör på bilden här nedan som är från hans världsrekordsnubba maratonlopp i Berlin 2014. Alla som säger att man måste sätta ner framfoten först kan väl säga det till Dennis så han inte behöver lufsa runt med sin usla teknik och endast göra 2.02.57 på en mara. De kan även passa på att tala om för världsrekordhållaren att man faktiskt inte kan springa i skor med drop på 10 mm eftersom det numera är allmänt känt att så stor skillnad mellan häl och framfot är helt onaturligt och bara kommer göra att du springer långsamt med din dåliga teknik.

DennisKimetto

Bild från rekordloppet i Berlin 2014 då Dennis Kimetto sprang på den nya världsrekordtiden 2.02.57 och han sätter ner hälen först.

Belive the pryl-hype – lite lagom
Med jämna mellanrum kommer det någon ny pryltrend som ska slå världen med häpnad och bli inledningen av ett nytt paradigmskifte. Exempel: Adidas sko med inbyggd dator som förändrar stötupptag och stabilitet vid varje steg, Vibram Five Finger, kompressionskläder, pryl för att träna upp andningsmuskulaturen som nu på senare tid utvecklats till en mask som gör att man helt enkelt inte får i sig så mycket luft, plattåskor à la Hoka One One och klockor som kan mäta jättemånga saker som du aldrig kommer att ha någon praktisk nytta av (allvarligt, hur många kan göra något åt det faktum att du rör din tyngdpunkt 8,3 cm upp och ner? Är det bra eller är det dåligt, ska det vara mer eller mindre och vad gör jag i så fall åt det?). Listan på paradigmskifteprylar kan göras hur lång som helst. När man först hör om något av det nya är det lätt att svepas med. Det låter ju så fantastiskt logiskt och bra och med våra förenklingsbenägna hjärnor förleds vi gärna att tro på det ”magiska piller” som plötsligt gör att även vi blir snabba som gaseller.

Dessvärre är det sällan en sån stor revolution. Det betyder dock inte att alla nya prylar är skit. Men det kan också vara så att det inte är riktigt så superfantastiska som reklamen eller din snabba kompis säger. Prova gärna nya prylar, kläder, skor, träningsupplägg, mm. Det kan ju vara så att du får ett lyft i din löpning bara genom att bryta gamla mönster. Men bara för att något är nytt är det inte per automatik bra och även när det är bra så är det troligen inte riktigt så bra som reklamen säger. Det gör att de flesta ”revolutioner” först sveper över världen som en skogsbrand innan intresset och förståelsen för hur bra det egentligen är hamnar på en mer rimlig nivå.

Vi silar allt genom vårt eget filter
Nu låtsas vi att du har ont i en fot. Frågar du en kirurg vad som behöver göras är det inte helt otroligt att hen föreslår att det ska skäras i foten. Fråga ortopeden som jobbar med olika tekniska lösningar som formgjutna sulor så kan du vara säker på att en formgjuten sula är svaret. Och frågar du en naprapat eller en sjukgymnast eller yogainstruktör eller en personlig tränare eller tränaren i löparklubben så kommer du sannolikt få helt andra svar. Alla människor silar ny kunskap genom filtret av det som de redan vet. Får du ont i ländryggen är det inte helt otroligt att jag utgår från att det är din löpteknik (och troligen brist på rörlighet och nervpåslag i relevanta muskler) som är roten till det onda. Jag har nämligen mycket goda kunskaper när det gäller löpteknik och biomekanik. Men då jag helt saknar kunskaper i kirurgi är risken väldigt liten att jag ska föreslå en operation även om det faktiskt, rent objektivt, skulle vara den bästa lösningen (vilket det i och för sig sällan är). Typ: ”Som den du frågar får du svar”.

Vi tenderar även att övervärdera ny kunskap som bekräftar det vi redan tror på. Är du övertygad om att barfotaskor, LCHF eller kompressionsstrumpor är fantastiska mirakelpiller kommer du suga upp allt positivt om dessa företeelser som en svamp och gärna sprida vidare. Om en studie eller artikel eller ett uttalande från någon expert av något slag säger emot det du gillar kommer du knappt ens minnas det och om du ändå kommer ihåg vad som sades ”uppfinner” du troligen förklaringar till varför just detta verkligen inte stämmer vilket gör att du kan glömma bort det med gott samvete rätt omedelbart. Ta bara exemplet med att löpare bör luta så som det är beskrivet i Brian MacKenzies bok. Vi har alla hört att man ska luta sig framåt vilket är precis det som händer på bilderna. Alltså är bilderna helt rätt då de bekräftar kunskap jag redan har och eftersom Brian MacKenzie är en känd auktoritet när det gäller träning och löpning gör att jag köper hans resonemang direkt, speciellt som det bekräftar det jag redan hört. Att verkligheten kommer och knackar på dörren i och med bilderna i den undre raden är något jag försöker tänka bort.

Funkar ”metoder” för löpteknik?
Förutom alla nya och revolutionerande prylar finns så klart mängder med nya övningar och koncept och färdiga löpteknikpedagogiker, som Pose Running, Evolution Running, Natural Running, Crossfit Endurance (som mer är styrketräning men där en väldigt Pose Running-influerad pedagogik ingår), Chi Running, klassisk friidrottsträning, Free Fall Running och KALAS-metoden för att nu bara nämna ett litet fåtal.

Några saker kan vi nog utgå från. För det första finns det säkert delar som i stort sett är ganska lika i alla dessa ”metoder” helt oavsett vad man väljer att kalla det. Men det finns troligen även ett visst mått av rent struntprat och överdrivna påståenden om vilken revolution som just denna pedagogik innebär.

För det andra kan man nog även utgå från att det finns guldkorn lite här och där hos de flesta. Om inte annat brukar tekniktipsen åtföljas av en hel del styrke-, stabilitets- och rörlighetsövningar som ofta kan vara ganska nyttiga och dessutom är väldigt lika oavsett vilken pedagogik som står uppe i rubrikraden.

Den som följt mig ett tag vet att jag själv är skyldig till ett av nämnda koncept – KALAS-metoden (och jag har gått kurser i några av de andra). Det var egentligen inte riktigt meningen. Ansåg att det fanns några grundläggande saker som är bra att tänka på för för typ 95 procent av alla löpare. När jag så gick igenom dem med den eminenta simtränaren Micke Rosén på Human Ambitionsa han plötsligt: ”Om man tar begynnelsebokstaven i de fem saker du nämnt kan det bli ordet KALAS” (knän, armar, lodlinje, avslappning, svanskota). Det tog mig då knappt en sekund innan jag sa: ”Jag ska kalla det KALAS-metoden”. Provade det med nästa grupp jag hade och det visade sig att de faktiskt utvecklades lite bättre helt enkelt för att det var så mycket lättare att komma ihåg de viktigaste punkterna. Det visade sig dessutom finnas en marknadsföringspoäng genom att paketera det hela som just en ”metod” eftersom alla självklart vill ha den magiska nyckeln/metoden som låser upp löpteknikens hemliga kammare. Och om fler vill köpa mina tjänster för att det står KALAS-metoden på deras kursmaterial jämfört med att det står ”möjliga verktyg för att bli lite mer energieffektiv” så fick det bli så. Men det var faktiskt inte bara marknadsföring. KALAS funkade för väldigt, väldigt många (och funkar fortfarande). Det sättet att gå igenom olika delar av kroppen är fortfarande väldigt effektivt. Men efter ett tag började jag känna mig lite inlåst. Tänk om det var någon udda fågel som mest behövde öva på två av bokstäverna och sedan en del punkter som inte riktigt var med i konceptet? Då kunde jag inte bara hoppa över de andra bokstäverna eftersom alla förväntade sig alla fem punkterna som bildade ordet KALAS. Därför har jag slutat använda mig av KALAS som pedagogisk metod. Inte för att det var dåligt (de flesta av kommentarerna på ”Så säger kursdeltagarna” kommer från folk som lärt sig löpteknik enligt KALAS), utan för att på ett bättre sätt kunna individanpassa och nyansera allt jag gör.

Halo-effekten
Mycket av det som är beskrivet här ovan kommer av det som kallas halloeffekten (av engelskans ”halo”=gloria) som även den är en effekt av din hjärnas benägenhet att förenkla verkligheten. Sammanfattningsvis kan man säga att haloeffekten är när din bedömning av vad en person gör eller påstår hänger ihop med vad du tycker om denna person. Om en person tycker ungefär som du i till exempel frågan om kost och träning tycker du troligen ganska bra om den personen. Och då kan man alltså vara ganska säker på att du köper det mesta som den personen säger om kost och träning, helt oavsett vilka ologiska och obevisade dumheter som sägs. Men om någon som du av någon anledning inte gillar kommer med en välgjord studie i ämnet kost och träning kan vara ganska säker på att du misstror allt som sägs. Är det så att studien ändå passar in i din världsbild beror det självklart inte på att personen som lägger fram studien har gjort ett bra arbete utan troligen mest bara snott alltihop från någon forskare som du gillar.

Haloeffekten funkar på en rad olika spännande plan, till exempel när det gäller utseendet på den som säger något. En välsminkad ung och snygg kvinna i paljettklänning som uttalar som om kvantfysik kan dessvärre räkna med att inte tas på lika stort alvar som en äldre, gråhårig man av Albert Einstein-typ då många har bestämt sig för (förenklat) hur man ska se ut för att ha något vettigt att säga om just kvantfysik. Bilden av den äldre smarta professorn à la Einstein är dessutom extra intressant då den gode Albert publicerade den speciella relativitetsteorin med E=mc2 när han var 26 år och presenterade i princip alla sina största och mest banbrytande arbeten långt innan han fyllde 40. Så mycket för bilden av grånande geniprofessor.

Bortsett från att vi tror på de personer vi gillar, att vi lyssnar extra mycket på saker som bekräftar det vi tror, att vi är lättlurade har lätt för att förvillas av rena synvillor, att vi påverkas av vår egen bakgrund samt att våra hjärnor älskar förenklingar finns troligen ytterligare en annan orsak till många gärna gör det lite för lätt för sig. Tänker då mest på de som förklarar hur saker och ting funkar. Det är för dem mycket enklare att vara tvärsäker när de ska förklara hur löpning ”verkligen” ligger till. Typ klassisk ”mansplaning”. Ju mindre du vet desto större risk för att låta tvärsäker eftersom du inte har så många variabler att ta hänsyn till. Istället funkar världen lite mer tvärt om – ju mer du vet desto mer begriper du att du inte vet så mycket.

2018-10-07T22:57:36+00:00maj 3rd, 2016|Löpteknik, Psykologi|0 Comments