Hittar en text på längst ner i ryggen på insidan av min träningströja. ”Enjoy the hard work”, står det. Som töntig floskel funkar funkar det utmärkt. Och även om jag begriper vikten av hårt arbete om man vill prestera bättre som löpare måste jag ändå erkänna att mitt förhållande till hård träning är lite mer komplicerat än så.  

Vad man tycker om träning är extrem indiviuellt. En del gillar inte träning alls och blir otroligt irriterade av alla käcka kommentarer om att de bara måste hitta något som just de tycker är kul och om de bara håller ut i några veckor så kommer de att älska sin träning. Nu är det i och för sig ofta så. Hitta man något som är kul och man härdar ut under den första tiden när allt går lite trögt så brukar många människor gilla fysisk aktivitet. Men det finns så klart de som inte gör det hur mycket de än försöker.

Så finns det personer i andra änden av skalan. De som tycker att alla träning där man inte haft blodsmak i munnen och lätta svimningskänslor är bortkastad tid. De som längtar till den där punkten när man är lite osäker på om man kommer att kräkas eller skita på sig först.

Vi övriga ligger nog någonstans mellan dessa två ytterligheter. Förmågan att pressa sig är mental. En del har det, andra har det inte men typ alla kan träna upp den förmågan. Ibland när jag har fått nöjet att träna personer under en längre tid och då kan man tydligt se hur förmågan att pressa sig utvecklas. Visst förbättras även fysiken, men det händer att jag ser personer som under ett hårt pass inte tar ut sig speciellt mycket. Om jag frågar dem så säger de att de verkligen har kört helt slut på sig och att det var helt omöjligt att fortsätta eller springa snabbare. Men jag ser på deras kroppar att de fortfarande har mycket kvar. Deras hjärna upptäcker däremot att de tar i mer än de kanske någonsin har gjort och skickar en signal om att ”nu räcker det”. Men om hjärnan bara får vänja sig vid lite nya nivåer av ansträngning så kommer den att acceptera en ny jobbighetsnivå. Så när dessa personer har lärt sig att det är okej att ta ut sig riktigt mycket kan jag se hur de i slutet av ett hårt pass faktiskt är så fysiskt utmattade i kroppen som de hävdar.

Texten fortsätter under bilden.

Hur mycket man förmår att ta ut sig och ägna extremt många timmar åt träning kan alltså tränas upp. Men som med det mesta handlar det både om arv och miljö. Med ”arv” menar jag här hur bra idrottsliga gener man fått från sina föräldrar. Och när det gäller miljö är det en mängd olika saker som spelar in, som om man ges tillfälle och uppmuntran till idrott. Har man en förälder som varit världselit i en sport kan man ju dessutom få experthjälp redan från start, tänk Ulrika Knape/Anna Lindberg.

Drivet kan också bottna i något djupare, som att man har ett behov av att synas, hävda sig eller få revansch på någon eller något. Som när den fantastiska äventyraren Göran Kropp i en intervju berättade att allt han gjorde var för att bräcka sin pappa som tydligen också var en hårding när det gäller strapatser. ”Jag ska allt visa dem”, har nog varit bränsle i många idrottares driv för att nå framgång. Självklart kan man hålla på och träna jättemycket och ha förmågan att ta ut sig fullkomligt utan någon som helst lust till självhävdelse och revansch utan bara för att man tycker det är roligt att se hur långt man kommer. Men bland de som når toppen av eliten har jag en känsla för att man måste vara utrustad med ett psyke lite utöver det vanliga, helt oavsett om det skapats av arv och/eller miljö.

Själv har jag med åren tappat förmågan att pressa mig. Har kanske aldrig riktigt haft den. Har aldrig känt att jag alltid kan ”Enjoy the hard work”, som min tröja säger att jag ska. Jo, visst är jag bra på att ta i. Kortare stunder. Men det är långt ifrån kul när man ligger strax över tröskel i ett millopp och nyligen passerat skylten ”6km”. Jag har frågat mig själv många gånger varför jag ska hålla på och tävla och pressa mig så mycket det går. Hur kul är det egentligen att springa omkring med nummerlapp och må illa och ha ont i kroppen? Nä, just det! (att jag 10 sekunder efter målgång alltid tycker att det absolut är värt det, väljer jag att ignorera just nu för jag pratar om känslan under loppet när jag ska ”Enjoy the hard work”).

Min nyvunna olust till att pressa mig blev väldigt tydligt i somras då jag plötsligt drabbades av en insikt under en triathlontävling när blev omsprungen av en kvinna jag känner. Sjävklart tog jag rygg på henne. För även om jag inte är speciellt snabb eller uthållig nu för tiden är jag rätt bra på att spurta. Förlorar sällan en spurt. Så jag visste att om jag bara ligger här bakom kommer jag att slå henne hur lätt som helst på slutet. Men då hon märkte att jag la mig bakom ökade hon så klart farten lite. Och plötsligt kunde jag inte bara ligga och småmysa i löpningen. Det blev jobbigt. Inte så jobbigt att jag inte kunde hänga med, däremot var det alltså inte så jättebekvämt heller. Och då slog det mig: Varför ska jag pressa mig? Vem blir glad om jag ligger här och mår halvtaskigt under resten av löpningen för att sedan slå henne spurten? Inte jag. Och troligen inte hon heller. Jag tränar och tävlar för att det är kul, inte för att jaga tider eller placeringar. Så om jag sänker farten lite och låter henne komma först i mål så kommer jag att må mycket bättre och ha trevligare under tävlingen samtidigt som hon troligen blir glad av att ha kommit före mig i mål. Hon blir glad. Jag har trevligt. Vad är det för fel med det upplägget? Inget. Så jag lät henne springa och hon var sedan typ 15 meter före i mål. Väljer att se det som att jag inte viker ner mig. Jag tycker helt enkelt bara mer om att ha trevligt än jag tycker om att pressa mig för att få en bra tid eller placering.

Nu i år har jag dock börjat träna lite mer igen. Har under några veckor kört minst två rejält hårda pass löpning och ett hårt cykelpass i veckan plus lite annat. Så nu har jag även fått besök av en gammal vän. Fast ”vän” är nog ett lite för positivt ordval. Det handlar om ett illamående jag får när jag tar på mig löparskorna. Förr om åren när jag tränade mer och hårdare kom nämligen min kropp på ett jättebra knep för att försöka få mig att avstå de absolut jobbigaste passen, typ 10 x 800m men 1 min vila. När man springer sådana pass kan man börja må illa, typ så som jag beskrev i inledningen när man inte vet om man ska kräkas eller skita på sig. För att varna mig för detta obehagliga tillstånd såg min kropp till att jag fick exakt samma känsla när jag tog på mig skorna för att jogga iväg till löparbanan jag har ett stenkast från mitt hus. Då jag inte har tränat så hårt under rätt många år har det här före-träning-illamåendet försvunnit. Det har varit för långt mellan de hårda passen så kroppen stundar i att varna även när jag vet att jag ska göra något riktigt jobbigt. Men när jag nu kört hårda pass med lite regelbundenhet under några veckor har kroppen fattat vad som är på gång och drar gärna på med en känsla som är en blandning av ”jag håller kanske på att bli sjuk” och ”illamåendet när du legat över tröskeln för länge” när jag knyter mina löparskor inför ett jobbigt pass. Men jag går inte på den. Har varit med förr. Istället är jag lite nöjd med att kroppen fattat att det är lite mer allvar nu och nynnar lite tyst på en parafras av Simon & Garfunkels gamla dänga: ”Hello darkness my old friend. I’ve come to run with you again”.