En slutledning jag ibland hör: Det är viktigt med kort kontakttid. Därför försöker jag lyfta foten så snabbt jag kan efter landning för då får jag kortare kontakttid. Men det får du inte. Det funkar inte så. 

Att man ska ha kort kontakttid, det vill säga att foten ska vara i marken så kort tid som möjligt när man springer, är något många löpare har hört. Detta för att ju kortare tid i marken desto mer returenergi får du från elastiska strukturer i kroppen, även kallt pjongeffekten, gumminsnoddseffekten eller stretch, shortning cykle. Då låter det ju logiskt att man som löpare kan försöka lyfta på foten så snabbt man kan för att på det sättet minska kontakttiden. Det är också något jag hört från många löpare att de har försökt göra. Men det går alltså inte. Du kan inte lyfta snabbare så det har någon effekt att tala om. Detta framför allt för att skeendet är så kort att det inte finns någon chans att du ska hinna reagera.

På filmen här nedan ser du hur kort tid det handlar om. Det är ett mobilspel som går ut på att när färgen byts från rött till grönt ska man så snabbt som möjligt slå ner fingret i telefonen. Hur lång tid det tar får du i millisekunder. Som du ser lyckas personen på filmen först få 285 och sedan 279 millisekunder. Och då är det med fingret precis ovanför skärmen och full koncentration på att göra det så snabbt som möjligt. 279-285 millisekunder är typ en okej kontakttid om du springer i 5 min/km-tempo. Ska du få fem stjärnor på kontakttid i mitt mätverktyg MotionMetrix ska du helst ner under 250 millisekunder i femminutersfart. Springer du snabbare ska den vara ännu kortare. 

Det är alltså löjligt kort tid. Det finns ingen chans att du ska kunna landa, skicka en signal från foten till hjärnan om att landning har skett och sedan skicka en ny signal till musklerna att de ska dra ihop sig så att foten lyfts på en kortare tid än så. Det tar för lång tid. Och även om det gick skulle du dessutom hålla koncentrationen uppe och göra om processen typ 173 gånger per minut under hela tiden du springer. Det är inte rimligt. 

Man kan i och för sig förlänga kontakttiden med flit om man vill. Det gör man lättast genom att försöka sätta ner foten så långt framför sig man bara kan. Då tar det längre tid från nedslag till att du börjar frånskjutet samtidigt som det minskar den vertikala kraften som är viktigt för bra energiretur. På det sättet kan kanske säga att man kan tänka sig till en kortare kontakttid. Det är ju bara att springa riktigt uselt först och sedan springa bra. Bästa sättet att korta kontakttiden är faktiskt att landa längre in under kroppen/tyngdpunkten. Så istället för att försöka att aktivt lyfta foten snabbare för att få kortare kontakttid handlar mängden returenergi du får tillbaka alltså om var du landar i förhållande till tyngdpunkten och övriga kroppsdelar, din spänst (styvhet i senor, muskelfibrer, mm), hur foten rör sig precis innan den når marken, den vertikala kraften som bland annat kommer av hur du får kraften hela vägen från överkroppen ner via bål/höft i steget, mm. Det är några faktorer som kan korta kontakttiden på ett signifikant sätt, inte att du försöker lyfta snabbare. 

För den som undrar om jag bara gissar så kan jag berätta att jag har haft många löpare på mitt löpband som försökt sig på att lyfta snabbare. Även jag har provat många gånger. Men någon påtaglig skillnad blir det inte. 

Om du inte är Lucky Luke så klart, han som är snabbare än sin egen skugga (en referens som mest är riktad till gamla människor).